Igår var vi på föräldragrupp. Vi fick se en förlossningsfilm.

Jag är fan fortfarande skärrad. 

 

Jag är lite mindre skärrad idag än igår, så tills på fredag kanske det har gått över. Känner att jag skulle behöva ett glas vin alltså...

 

 

...att se fram emot. snaaart

 

Ja nåväl. Det är ju snart över och det börjar vara lite sent att ångra sig.

 

 

Om jag ska prata om något trevligare än försäkringskassans galenskaper, min smärtade kropp och allt annat gnäll jag bjuppat på på senaste kan jag ju för allt i världen berätta något skoj också.

Vi har haft snickare här nu i flera veckor känns det som. 

 

Kaklet i köket är på plats. Idag och igår har dörrfoder och dörrar blivit utbytta mot nya, snygga varianter. Golv till hallen är inköpt och det skulle komma en plattsättare och fixa det till veckan?

Danne sköter all kontakt med hantverkare, och jag hoppas att det kommer någon och målar hallen också.

 

När hall och kök är klart kommer vi att stänga dörren (den nya fina) till Sickans rum och sen så låtsas vi inte om det tills i sommar. Fan vad fint det blir!

(vad räkningen kommer att hamna på vågar jag inte tänka på, men just nu känns det som att vi skiter i vilket. Vi vill bara ha det klart)

Men gud ändå. Jag glömde ju berätta om läkarmötet!!

Såhär i efterhand så kan jag tycka att det ändå är lite roligt att jag trodde att jag skulle få hjälp av den offentliga vården.

 

Jag kommer dit. Får träffa en kvinna. En kvinna som arbetar som läkare på MVC. Jag tänker att detta kan ju inte bli annat än lysande!

Det blev det.

Jag börjar med att förklara att jag har ont i ryggen och att det sitter i musklerna, i ytterfiléerna. Sedan pekar jag på ytterfiléerna eftersom jag tycker att det här ska vara glasklart.

Läkaren är snabb i sin diagnos. "Du har tränat för lite"

....then there was silence.

"Nej det har jag inte" svarar jag. Jag förklarar att jag har spenderat ganska många timmar på gymmet, varje vecka, i många år. Att jag även jobbar på ett gym, som instruktör. Att jag har hund som jag är ute och promenerar med varje dag.

Då kommer hon på att jag nog har tränat för mycket.

....Ungefär här börjar jag inse att den avbokade timmen på jobbet kostar mig onödigt mycket pengar. Ska vi mest bara gissa så kan jag ju vara på jobbet lika gärna så kan en kund sitta och gissa vad jag har för åkomma.

När jag berättar att det jag i dagsläget gör är - hotmojo yoga, lite bodypump och promenader - och att det orimligtvis kan vara för mycket så kommer hon på att det nog är en övning jag gör fel.

Vidare försöker hon knäcka min ryggrad (det ska vi väl inte ägna oss åt på gravida va?).

Efter det kommer hon på att det nog är muskulärt.

MEN VAD I HELVETE SA JAG NÄR JAG KOM HIT!?

 

Sedan kom hon på att jag nog hade snett bäcken och hoppar upp och ställer sig på britsen mellan mina knän (och nej, jag hade vid tillfället inga byxor på mig. Och ja, jag önskar att jag visste att jag skulle ta av mig dom och tagit underkläder i mer passande storlek..nåväl) som jag sedan ska trycka ihop på hennes ben. Hemma kunde jag ju göra det här med en fotboll men nu hade vi ju ingen.

Den här övningen skulle stabilisera mitt bäcken (eller träna insidan av mina lår, tänkte jag). Sedan skuttade hon ner från britsen och tryckte upp mina ben (lite olika hårt) för att visa att jag hade olika långa ben.

 

(När jag pratade med min sjukgymnastkamrat i telefon senare så skrek hon i mitt öra. Tydligen en favorit hos läkare med sneda bäcken)

 

Sist:

- Har du varit till en sjukgymnast?

- Nej det har jag inte, och jag tänker heller inte gå till någon om du inte kan rekommendera en som antingen är specialiserad på gravida eller superbra. Har varit till massa dåliga sjukgymnaster i stan.

- nää jag vet inte. Det finns en i Brunflo.

- ...som är specialiserad på gravida?

- Nej

-... nähä. Som är skitbra?

- Nej det vet jag inte.

-... okej. Så du vet att det finns en sjukgymnast i Brunflo?

- Ja.

 

Att jag ens provar.

Jag hittade en sjukgymnast sen. Hon sa inget om mitt sneda bäcken.

I Onsdags fick jag tillbaka mitt besked från FK angående graviditetspenning. Sedan dess har jag varit upprörd.

Igår skrev jag en lång överklagan i affekt (och då var brevet ändå långt ifrån så pass otrevligt som jag kände för). Jag jobbade några timmar och lugnade ned mig och sen fick Lotta läsa och säga vad jag skulle ta bort.

 

Det riktiga brevet bör ha anlänt på rätt plats i Göteborg imorgon. Men för sakens skull, så jag ändå har fått gjort det.

Öppet brev till Lars Joh*nsson, Försäkringskassan:

 

Hej Lars!

Vad trevligt att höra ifrån dig. Tack för mina 50% som jag blev tilldelad. Jag har mycket att säga om det faktum att det är en man som utreder mitt ärende, men för att inte bli långrandig så nöjer jag mig med att tycka att det är fantastiskt att du som man på kontor kan bedöma hur jag som gravid kvinna på frisering ska må och känna. Jag hoppas att ditt kontorsjobb inte är anträngande för dig. Utöver det så hoppas jag också att du aldrig någonsin kommer att behöva ta hand om en partner som har så ont i ryggen som jag har. (som min sambo har behövt göra)

 

Jag väger idag in mig på en vikt på stadiga 78kg. Jag vägen vanligtvis mellan 60 och 62kg. För sakens skull säger vi 62. Det är 16 kg sedan. 

Nu vet jag inte hur mycket du väger, Lars, för det anses som otrevligt att fråga. Men jag står upp hela dagarna. Det är 16kg extra på mina fötter. Det är besvärligt.

 

Varje morgon har mina händer svullnat såpass att det är svårt för mig att både borsta tänderna och sminka mig. Världsliga ting, jag vet. Men du kanske förstår att om jag inte kan sminka mig eller borsta tänderna så är det även svårt för mig att pensla färg och klippa hår (utöver det faktum att de stackars kunderna skulle få en frisör som ser ut och luktar som ett troll... det bryr vi oss inte om just nu. Det är inte relevant)

 

Om vi bortser från dessa "mindre" bekymmer, så tycker jag att vi ska ta och prata om ryggen. Jag har aldrig i hela mitt liv varit såhär fet. Jag har heller aldrig haft en sån här kagge. Vad jag däremot har gjort är att träna. Jag har tränat så mycket att jag i min enfald trodde att jag skulle få igen det här en vacker dag. Det får jag inte. Mina muskler i ryggen (ytterfiléerna if U will) håller emot så mycket att jag har haft någon form av kramp i dem sedan Augusti månad. Det är snart fem månader. För sakens skulle säger vi fyra. Jag har alltså haft konstant kramp i ryggen i fyra månader. Detta gör att jag inte kan sitta ner längre stunder, jag kan inte stå och jag kan inte ligga ner. Det enda som hjälper litegrann är att gå (men nu är vi väl överens om att jag är för fet för att gå runt hela dagarna. Tänk på mina stackars fötter). Eftersom jag inte kan ligga ner i en bekväm ställning så kan vi vara överens om att det är svårt att somna? Det påverkar alltså min sömn vilket ger oss en form av obehaglig ond cirkel. Mina kunder (som är mitt levebröd) förtjänar en pigg och alert frisör!

 

Sedan har vi lite magbekymmer. Magmusklerna börjar ju som du förstår bli rätt uttöjda. Det gör svinont. Det är så vidigt att jag inte ens önskar dig, Lars, det här (jo okej, du kunde gott få känna på lite)

Det känns som att huden längst uppe på magmusklerna snart kommer att spricka. Skönt! (nej)

 

Vad som däremot gör mig mest upprörd är att både jag och min chef har skrivit till dig att jag är i vägen för mig själv när jag jobbar. Jag stänger av vattnet med magen. Jag kommer inte nog nära mina kunder för att kunna jobba på ett bra sätt, vilket gör att jag får jobba ganska långt ifrån mig själv. Mina armar är gjorda av hud. Gummi hade varit kanon, men tyvärr.

Detta borde ha räckt för er. Hon når inte att jobba. Hon kanske måste få gå hem till nyår som hon har ansökt om att få göra.

Det gör mig så satans förbannad att bli misstrodd. Som någon slags bidragsfuskare. Att DU har fått mig att tvivla på mig själv. Är jag kanske lite lat ändå?

Nej det är jag inte!

 

Gör en liten bakgrundskoll hur mycket jag har varit sjukskriven innan. Hur mycket pengar jag har kostat samhället. Jag hade halsfluss för fem år sedan. Det var otrevligt. Jag var hemma 4 dagar från jobbet. Det kostade ingen annan än mig själv och min arbetsgivare pengar. 

Jag opererade knät för 3 år sedan. Då stod jag ut med att vara sjukskriven en vecka, sedan tog jag kryckorna och gick och jobbade. Det kostade ingen annan än mig själv och min arbetsgivare pengar.

Jag opererade om knät efter ett halvår. Då var jag hemma en vecka till. Det kostade ingen annan än mig själv och min arbetsgivare pengar.

That´s it.

Verkar jag i regel vara någon som försöker bidragsfuska och snylta? 

 

Jag har ett bättre förslag än dina 50% arbete fram till 21 januari. Jag föder på jobbet. Min chef har ändå drömmar om att vara barnmorska så hon kan förlösa mig. Det kanske blir lite obehagligt för kunderna, men vad spelar det för roll. Då har ju ni sparat några kronor på mig (att jag kanske sedan får skriva in mig på psykvård för traumatisk upplevelse spelar ingen roll... det tar vi då)

 

Ha en fortsatt trevlig vecka (insert valfritt färgstarkt avslut)

*Notera att jag även varit så vänlig att censurera ditt namn

 

Öppet brev till alla er som snyltar på samhället och bidragsfuskar för att ni är lata:
Det är MYCKET mindre jobbigt att skaffa sig ett arbete, gå dit varje dag, jobba och få lön än att sitta och fylla i alla dessa jävla blanketter som man ändå inte förstår. Jag lovar.

Det är även ni som sabbar för alla som behöver hjälp. Bra jobbat. Jag hoppas att ni blir ditsatt, återbetalningsskyldiga och uthängd i sociala medier med bild och namn.

 

Ha en fortsatt trevlig vecka (eller dra åt helvete)

 

Ps. Ska göra om naglarna på Tisdag. Reserverar mig därför för eventuella stavfel.

Tiden går så fort, jag hinner inte med.

 

Vi verkar var kittade med alla grejer vi behöver till Sickans inflyttning. Det var det enklaste. Att handla. Det är vi bra på.

Det är svårare att ta i, det här att jag ska ha ansvar för en annan människa som är så beroende av mig. Istället tänker jag på vad jag ska packa med mig i min väska, det är lättsammare så - att tänka på praktiska saker. Det jag har kommit fram till hittills är att jag ska ha med mig mitt eget schampo. En vill ju inte tvätta håret med landstingets schampo. Eller finns det ens? I värsta fall kanske en får tvätta sig med landstingets tvål. Det är inte bra för någon inblandad. Danne ska packa vindruvor och satsumas. Bra idé!

 

Ryggen tar knäcken på mig for real. Igår drog jag på mig en sedvanlig låsning från helvetet. Inga konstigheter egentligen, det händer ju ibland. Smärtan som sitter i ytterfiléerna går över om jag duschar varmt eller lyckas somna. Men de är tillbaka lika snabbt. Det går väl inte att göra så mycket åt - men det vore trevligt att kunna sitta en hel middagsbjudning vid matbordet. Imorgon ska jag ringa Ulla-Karin och se om jag kan få muskelavslappnande utskrivet. Kanske en bra sjukgymnast rekommenderat?

 

Jag försöker att inte vara så gnällig. Jag tror på något vis att jag måste vara tacksam och glad för att jag inte har kräkts eller mått dåligt i övrigt. Jag vill inte vara en gnällig sambo heller, det verkar inte skoj att leva med en sådan. Danne är fantastisk dock. Vad gjorde jag utan honom? Försöker göra det han kan, massera även fast det inte hjälper så mycket. Går och köper vindruvor för att jag är sugen.

 

Nåväl, jag ska sluta gnälla. Däremot blir jag ju glad om smärtan är borta när allt detta är över. Det kanske inte är så konstigt dock. Det här är ju det tjockaste jag har varit någon gång. Kroppen får kanske en chock?

 

Jag försöker göra mitt allra bästa för att bli en yogamänniska fortfarande. Hot mojo på onsdagar, och nu har jag förlängt mitt medlemskap på yogobe. Det här blir nog alldeles lysande. Jag kommer att bli en harmonisk människa,

 

Färdiggnällt!

Okej, här kommer två saker av upprörd karaktär. 

Det första är ett meddelande till min granne:

VILL DU VARA SÅ JÄVLA VÄNLIG ATT HÅLLA KÄFT!? OM DU BLIR SÅ SATANS JÄVLA IRRITERAD AV ATT VI BORRAR LITE KLOCKAN 17.50 EN TISDAG FÖR ATT DITT BARN SKA SOVA KAN DU VÄL FÖR I HELVETE SLUTA SKRIKA ÅT DET STACKARS BARNET HELA DAGARNA?

 

För det andra: 

Igår när jag klippt min första kund så råkade jag slinta lite med saxen. Om det var fråga om hur djupt det blev så kunde jag snabbt stilla min undran då det började spruta blod. Både på golvet och på byxorna.

Då förra klippet fortfarande var färskt i minnet vågade jag inte själv titta hur djupt det blev. Jag ropade åt mig chefen och hon fick titta först.

Fick besked att det inte skulle behöva sys den här gången, men eftersom det blödde ganska bra så tyckte jag att hon nog kunde hjälpa mig med att klippa ett plåster.

Sen vågade jag titta själv. Nåväl, ganska djupt, ganska mycket blod och ganska ont. Men två plåster på det där så.

 

Vid lunch började jag blöda igenom plåstret så jag bytte. Passade på att titta till det samtidigt. Ingen vidare trevlig syn.

 

När jag skulle klippa kunden näst efter lunch så gör jag det igen! Alltså, förstår ni? IGEN.

Smaka på den smärtan. Jag har alltså först klippt upp den gamla ärret i fingertoppen och sen när det bra precis slutat blöda så klipper jag i samma hål. (Fingertoppar som knappt gör ont....)

Den här gången vågade jag inte kolla överhuvudtaget eller ta bort det gamla plåstret så jag gjorde som vilken vuxen människa som helst: Förnekelse.

Jag tejpade över med två plåster och klippte klart. Sen började jag bli lite svettig, och må lite illa. Och just som så förtvivlat var så dök lilla mamma upp med suturtejp.

Lyckans tider! Det spelar nog ingen roll hur gammal en blir - allt känns genast mycket bättre när mamma har tittat på skadan.

Hon tejpade till det hela, spritade (så tejpen ramlade loss och fick börja om) och plåstrade.

 

Idag hade det fastnat hår i plåstret så jag skulle bara byta ut det. Då hade tejpen fastnad i plåstret och jag rev av allt och fick göra om.

Det ser ut som en jävla tågolycka och jag skulle försöka dra ihop det så gott jag kunde själv, men det här kan aldrig läka ihop snyggt.

Kunde inte låta bli att visa Sara hur det såg ut.. trodde att hon skulle svimma där ett tag.

 

Nåväl, för er som tänker att jag är ett jävla klantarsel: Ja jag vet.

För er som vill tycka synd om mig: Varsågoda.

 

Nu ska jag steka god korv och hålla mig borta från hushållets knivar.

 

Fick en samtal från våran bilförsäljare idag, och vårat vrålåk har kommit till stan!

Jeeei

Istället för att bli körd från Umeå som det var tänkt från första början utan den har åkt på trailer ner. Mätarställningen kommer alltså fortfarande stå på 1km när vi får den istället för 400.

Skoj.

 

Ikväll har vi haft någon form av planeringsmiddag (nåväl, vi käkade middag och pratade skit). Innan hade vi fotosession med Anna som tog nya bilder på oss till hemsidan. Tror det blev bra.

Och i onsdags filmade jag mitt bodysteppass igen. Så nu får ni hålla en tumme för mig att jag blir godkänd för det här är nog sista chanen innan bukfetman slår till alldeles för illa. Det kändes bra iallafall. Jag kände mig lite lugnare den här filmningen än förra, trots att jag hade flera missöden med teknikens under innan det var över.

 

Imorgon ska vi skriva på papper på bilen, hämta Dannes utstyrsel till Fridas fest, gå en sväng på matmarknaden kanske och sen blir det ÖFK. Det blir skoj.

 

Glöm inte tumhållandet!

Vi köpte ny bil idag.

Eller vi paxade den iallafall, såfort vi får klart från banken imorgon så har vi köpt den.

 

Jag är fortfarande mycket fascinerad av bemötandet vi har fått på vissa bilhandlare här i stan.

På någon fick vi ett "hej" och sedan pep de iväg fortare än blixten. På vissa inte ens ett hej.

Hur vore det om någon frågade om vi ville ha någon hjälp?

På något vis kan en ju ändå acceptera lite halvdålig hjälp på en klädaffär (inte för att det är ett speciellt vanligt förekommande fenomen - att en klädförsäljare inte hoppar fram och frågar om en behöver hjälp), men där pratar vi om att jag kanske ska spendera 200 kronor.

Nu hade vi ju ändå tänkt att spendera typ 150k.

 

Ja nu stannade det inte riktigt där, men vi kom överens om en Renault till sist. Den är jättefin och har massa häftiga egenskaper och knappar som jag kan trycka på. Blåtand och sånt. Sånt viktigt.

 

Så nu ska pärlan säljas, med sorg i hjärtat. Det är en rolig och häftig bil.

Men det är väl dags att byta ut snygga sommarfälgar och chippade hästkrafter mot krocksäkerhet och bagageutrymme.

På något vänster känns det inte om att jag kommer att vinna några rödljusdueller mot småpojkar med nytaget körkort med en Renault Megane. 

 

Nåväl, det är materiella ting, men jag kommer att sakna henne. Vi har haft mycket skoj.

Då var det dags att bli vuxen då.

 

Jag verkar ju även ha blivit ölbryggare på senare dar. Skoj. Vi håller i skrivande stund på med en stout. Jag har ingen vidare koll på vilka grejer som ska vara i, men jag är en jävel på att röra om med våran stora slev. Det är även jag som står för de bra idéerna. Produktutvecklingen if you will.

Om två veckor när den här är klar ska vi lagra den nere i våran matkällare (ja om vi vill sylta och safta saker - tanten som sålde hade nog inte tänkt att vi skulle lagra bärs där), och sen påbörjar vi operation julöl.

 

 

 

 

 

Vilket jävla samhällsproblem män är!

Av allt elände en läser går det att konstatera att män är ett stort jävla problem.

 

Vi kan inte sitta och pumpa in pengar i länder där det är krig. Dessa människor (MÄN!) väljer att frivilligt kriga och förstöra sina länder, och vi skickar pengar för att "hjälpa på plats". 

Vi skickar pengar för att de ska kunna bygga upp sina länder som de själva har förstört? Var i ligger logiken.

 

Igår hade vi en mördad kvinna i Sundsvall. Ska vi gissa vad det var för kön på gärningsmannen? Precis.

Därför har vi nu ett litet barn som är utan mamma.

 

Vi har hur många människor som helst på flykt just nu. De dör i sina båtar och spolas upp på stränderna. Vi i sverige sitter hemma i våran sköna soffa, torr och trygg, barnen sover i rummet bredvid. Kanske har du en varm hundkropp nära dig som du kan klappa när du har lust?

Vi skickar kanske lite pengar för att döva vårat samvete. Vi vill ju inte se barn spolas upp på stränder. Så vi skickar lite pengar.. 

 

Vilka är IS? Ett gäng sinnesförvirrade och galna kvinnor?

Vilka är det som våldtar och krigar? Slåss? Kvinnor? 

Är det en kvinna som regerar i ryssland och förstör för hela världen. En kvinna som beter sig som en fjortonåring?

 

Och för att förtydliga. Den första som säger "...inte alla män" kommer jag personligen söka upp och sparka på smalbenet.

Om du som kvinna ens tänker tanken så far åt helvete med dig.

 

Imorgon kanske jag återkommer med en trevligare ton. Vi får se.

 

 

Alltså... jag vet inte om jag för tillfället utstrålar någon form av uppstudsighet?

De senaste dagarna har jag träffat på ovanligt många människor som tycks säga emot mig endast för emotsägandets skull. Det är helt galet och jag vet inte om det beror på mig eller om det beror på andra människor, men det gör mig vansinnig.

 

KAN FOLK FÖR I HELVETE INSE ATT JAG HAR RÄTT?!

 

Blev lite sugen på äppelkaka så jag rev ihop en efter vi hade ätit. Klockan blev lite mycket för oss som är gamla, men det var värt det. Yum!

Receptet stal jag skamlöst av 56kilo och för er som är intresserade finns det här

 

 

 

Vovvar får också smaka äppelkaka

 

I övrigt så lever Sickan rövare ikväll. Crazy maniac!

Marita!

Om jag ska spraka liv i det här gamla skrället till blogg kanske jag behöver en ny design. Är det något vi kan ordna?

Kommer ni ihåg Grynet? Sara och jag brukade kolla på Grynet.

 

Det tänker vi att avkomman ska få göra också. Lära sig att inte ta någon skit!

 

 

Jag gillar Babsan också, och visst fan är det en jämtlandsflagga bakom?

Det här med att vara på sämre humör än vanligt...

 

Ibland har jag ju sån tur att jag inser att jag reagerar orimligt och hinner hejda mig själv innan jag säger något jag får ångra. När något lämnat munnen så kan en ju tyvärr inte ta tillbaka det, fast en önskar.

 

Igår var jag tillexempel väldigt arg på Danne för att han inte hade plockat lika fina hallon som mig*. (Humöret var ju som sagt inte på topp pga pannkaksstekning innan).

Jag är glad att jag inte skickade ett argt sms till honom med skäll för fula hallon.

 

Haha. Jag tycker dock att jag är ganska rolig när jag blir orimligt arg.

 

Så - dagen blev ju lite mer spännande än vanliga torsdagar och jag tror att jag ska byta jobb till ultraljudssköterska. Undra om det krävs en barnmorskeutbildning för det. För det har jag minsann ingen lust med.

 

 

*Jag hade plockat så satans fina hallon.

Jag blir så deprimerad.

 

Jag kommer att bli världens sämsta förälder..

 

Det kan ju visserligen kanske konstateras att det var ett beslut av sämre karaktär att börja steka pannkaka när en är på sämre humör än vanligt.

Jag har en dilemma. Ett såkallat tekniskt dilemma.

 

Jag försöker få in lite musik i en mapp i min telefon. Det går inte. Jag har provat på alla möjliga sätt och jag har uppenbart fått till det förut för jag har (läs hade) zumbalåtar inlagda sen innan.

Nu får jag inte in musiken och jag skulle behöva den.

Jag har en iPod men den hittar jag inte sladden till i flyttröran jag har skapat.

Dessutom, tanken på att måsta använda iTunes för att använda min iPod får mig att vilja ta livet av mig.

 

Nu råkade jag ta bort zumbalåtarna och dom hittar jag inte igen på datorn ens. Musiken jag skulle behöva i helgen får jag inte in och jag börjar känna mig rökt.

 

Vad var det egentligen för fel på en gammal hederlig mp3-spelare? (förutom det uppenbara att en fick plats med 20 låtar och fick byta ut när en blev less)

 

Nåväl, imorgon drar jag till stockholm på BodyStep-utbildning. Jag är peppad (och utan musik).

Gotta love them dropsquats!

Jag verkade bli sambo rätt vad det var.

Just nu ser det ut som att någon har släppt en bomb i lägenheten. Möjligtvis två bomber.

 

Det ser så mycket jävligt ut att jag inte ens riktigt vet var jag ska börja. Ni som känner mig kan tänka er ungefär hur illa det ser ut om det tillochmed är så att jag börjar tycka att det är ett besvär.

Bland annat så står det en 160 säng på högkant i köket. Ja, det är ju fantastiskt!

 

Men just som så förtvivlat var, hade jag ändå skorna kvar (för dom langade jag precis hit i två sopsäckar)

 

Ah just det, vi kvinnor som aldrig har några kläder att ha på oss. Det hade inte jag heller, förrän jag packade ned allt i påsar och flyttade.

Jag hade 4 säckar kläder, och då är dom packade med våld. Japp, vi pratar 125liters.

Suck

 

Nåväl, det kanske ser bra ut till jul.

 

I curse the day I was born...

 

..åminstone så förbannar jag dagen när jag knatade hem från jobbet, gick och handlade och skulle hem och ta en gubbvila. Insåg när jag kom hem att jag hade glömt osten och har fortfarande inte gått tillbaka och handlat den jävla osten. Gubbvilan känns det som att jag kan glömma. 

Jag. Blir. Tokig!

 

Planen nu är: Göra en pajdeg. Trycka ut pajdegen i en form (jag har kommit fram till att jag hatar min springform så den tänker jag minsann inte använda) och ställa den i kylen i 30 minuter för att sen gå tillbaka på affären och köpa ost.

Sen ska jag vänta. På att få vin. Det ska bli gott. 

 

Mutar hjärtat med mat och godis. Själv tänkte jag prova göra grönkålschips. (Det har jag å andra sidan tänkt göra i flera dagar men inte kommit till skott, så jag väntar väl en vecka till, tills grönkålen är hängig och jag får kasta skiten. Låter som något jag skulle göra)

 

Nej det här går inte. Deg, kyl, ost, hem. Kanske hinner med den där gubbvilan ändå. Slutprokrastinerat. 

 

Mvh Prokrastineringsmästaren

 

Ps. Fick nyss skäll av min dator. Den har inte genomsökts efter spionprogram på 49 (!!!) dagar. Nähä?

Jag börjar känna mig lite hängig. Ont i halsen, snyter blod (ursäkta för informationen), lite feberpirr i benen och lite yrslig.

 

Därför har överdosering börjat. Det enda som hjälper är att överdosera vitlök. Imorgon kommer jag vara frisk som en nötkärna (och förmodligen lukta ganska illa enligt vissa..)