Idag har jag varit på min första promenad utan kryckor. Det gick ganska bra tycker jag. Var på hemköp framåter. Jag skulle handla mat, men jag kom inte hem med någon mat (ovanligt). Så nu håller jag på och bakar cupcakes istället. Det blir nog bra till söndagsfilmen.

Om ni undrar över mitt sår i näsan så är det fortfarande katastrofalt.

Snart ska jag hoppa in i duschen och ta bort suturtejpen. Det ser jag inte fram emot.

 

...och som om det inte vore nog med min misär så har jag ett sår i näsan som inte läker. Så varje dag känns det som att jag har snor som hänger utanför näsan. Så då knopprar jag bort såret och så börjar jag tokblöda. Sen blir det ett nytt sår. OND CIRKEL!!

Marcus har också ett sår i näsan. Kan det måhända vara något ytterst smittsamt och dödligt vi dragit på oss?

 

Och hur VORE det om vi slutade misshandla och våldföra oss på det svenska språket? (Utropstecken frågetecken)

Ja, man kan ju inte anklaga mig för att skynda på min läkning av knät åtminstone.

 

Igår ramlade jag ner för en trappa igen. Vad är problemet? Den här gången var det stentrappen på jobbet som jag halkade i och bommade ett par steg. Gissa vilket ben jag landade på.

Känner att jag har varit lite låg de senaste dagarna. Det tar på krafterna att gå omkring och ha ont jämt. Jag kan ju inte ens gå och handla själv! Micke fick följa med mig igår och bära korgen.

 

I övrigt så är jag lite ensam i helgen. Marcus jobbar i Åre. Jag har jobbat idag. Jag kan inte ta mig någonstans då jag varken kan gå längre sträckor (läs - längre än till jobbet), jag varken kan eller får köra bil. Så jag sitter i mitt lilla råtthål och blir hånad av tevetablån. What´s up with that anyways?

Är det för att man ska känna sig riktigt tragisk och ensam om man är hemma en fredag- eller lördagkväll? "Haha din ensamma gamla ungmö! Har du inga vänner? Har du inget bättre för dig än att sitta hemma och glo på teve? Du ska inte tro att det ska visas nåt bra för det!"

Nu sitter jag alltså på riktigt och kollar (lyssnar?) på en sci-fi i brist på annat. Eller, ska sanningen fram så orkar jag inte koppla ur ps2 och koppla in x-box och sätta på en film. Jag kunde ju visserligen gå och lägga mig, men det har jag ingen lust med.

BOORING!

 

Nej nåväl. Jag ska snusa klart, tvätta fejjan, ta två citodon och somna i soffan. Låter som en plan. Imorgon tänker jag inte ha ont mer.

I onsdags hade jag en planerat läkarbesök för att kolla upp mitt knä. Dagen slutade inte riktigt som jag hade trott.

7.45 hade jag tiden. 8.30 blev jag hemskickad med tillsägelse att komma tillbaka om en timme för operation.

 

Låt mig informera om hur det först gick till. Ville komma in via IMM på Medicin Direkt. Var lite långt väntetid där så jag skulle försöka komma in via hälsocentralen istället, och kräva remiss till knäspecialist på MD.

Ringde HC för att få en tid. Bara att få tag i dem är ju ett projekt för sig. Till slut fick jag tag i dem och fick då en telefontid (!!!) om 8 dagar. Whawhat?

Jag begriper inte hur man orkar hålla på. Då skulle jag alltså vänta 8 dagar på att få en telefontid med en läkare, sen vänta på att få komma in och få en remiss skriven. Sen vänta på att få komma till knäspecialist...?

Nej du tack.

 

Hur som helst. Jag var tillbaka kl 9.30 och låg på operationsbordet kl 10.30. Snabba ryck.

"Nu somnar nog jag.. men det här är ju förfärligt" hade jag tydligen sagt när jag var på väg att dåsa bort.

Det första jag sa när jag vaknade var: LCHF!

 

De trodde att jag skulle klara mig utan kryckor för att jag skulle gå så mycket som möjligt på benet. Första steget jag tog efter operationen var kombinerat med tårar. Marcus fick bära mig uppför trappen och fram och tillbaka mellan soffan och toaletten.

Fick samtal dagen efter från MD för att höra hur jag mådde. När de insåg att jag hade ondare än vad de från första början hade trott fick jag kryckor.

Igår skulle jag gå ner för trappen, halkar, bommar tre steg och landar på onda benet. En granne står utanför och röker. Han frågar inte ens hur det gick. (Kan meddela att det var den jobbiga jäveln som spelar jazz hela dagarna, så mer hade man väl inte förväntat sig..)

Men allvarligt. Det kommer en handikappad jävel nedför trappen med kryckor och ramlar sista biten. Frågar man inte hur det gick?

Nej fine, är det en sådan mentalitet vi ska ha, grannar emellan, så jag vi nog vara två om att leka den här leken.

Nästa gång han spelar jazz på okristliga tider (vilket är alla tider) så ska jag stoppa ner en brinnande bajspåse i hans postlåda.

Ja, nu var det inte så roligt längre va?

 

Ja så nu vet ni. Imorgon ska jag prova jobba för första gången på en vecka. Det är förskräckligt tråkigt att vara sjukskriven.

 

Zumbat är framskjuten några veckor. Blir inget nu på söndag, men kanske nästa? Håll koll på fejjan. Och tiden är 12. Inte 13. Pappa M hade lurats.

Vi har börjat med en utmaning på jobbet. Träna varje dag, hela februari.

Jag insåg ganska fort att jag skulle vara tvungen att börja springa, då jag inte hinner på gymmet varje dag.

 

I fredags sprang jag när jag kom till Stugun, i lördags åkte jag skidor (HÖR OCH HÄPNA!!!), söndag och måndag sprang jag. Idag zumba.

Jag vägde mig hos pappa i helgen men jag väljer att vänta med resultat tills imorgon när jag har varit på gymvågen. Tror däremot att Cubavikten är borta.

 

Nu är jag sjukt paj i kroppen. Har jätteont i ena knät. Smärtan uppstod för drygt två veckor sen när jag skulle lattja till det lite och stajla för mina brorsöner. Skulle göra ett baletthopp över en stol som Sebbe och Wille hade lagt kuddar över. Inga problem tänkte jag, och satte fart.

Problemet var ansatsen (vadå antasten?), den var lite för kort. Jag stöp på stolen och ramlade in i soffan. Just då kände jag bara att ryggen knäckte till. Inget ovanligt vill säga.

Dagen efter hade jag svårt att koppla när jag skulle köra bil. Mamma hotar med nån minisk. DET har jag verkligen inte tid med ska jag tala om. Jag konstaterade iallafall att tanter inte ska hoppa över stolar (åtminstone inte med för lite ansats). Tre dagar senare fyllde jag 26.

 

Nu ska jag och Salken bädda ner oss under en filt.

 

Ps. AJ! Ds.