Okej, här kommer två saker av upprörd karaktär. 

Det första är ett meddelande till min granne:

VILL DU VARA SÅ JÄVLA VÄNLIG ATT HÅLLA KÄFT!? OM DU BLIR SÅ SATANS JÄVLA IRRITERAD AV ATT VI BORRAR LITE KLOCKAN 17.50 EN TISDAG FÖR ATT DITT BARN SKA SOVA KAN DU VÄL FÖR I HELVETE SLUTA SKRIKA ÅT DET STACKARS BARNET HELA DAGARNA?

 

För det andra: 

Igår när jag klippt min första kund så råkade jag slinta lite med saxen. Om det var fråga om hur djupt det blev så kunde jag snabbt stilla min undran då det började spruta blod. Både på golvet och på byxorna.

Då förra klippet fortfarande var färskt i minnet vågade jag inte själv titta hur djupt det blev. Jag ropade åt mig chefen och hon fick titta först.

Fick besked att det inte skulle behöva sys den här gången, men eftersom det blödde ganska bra så tyckte jag att hon nog kunde hjälpa mig med att klippa ett plåster.

Sen vågade jag titta själv. Nåväl, ganska djupt, ganska mycket blod och ganska ont. Men två plåster på det där så.

 

Vid lunch började jag blöda igenom plåstret så jag bytte. Passade på att titta till det samtidigt. Ingen vidare trevlig syn.

 

När jag skulle klippa kunden näst efter lunch så gör jag det igen! Alltså, förstår ni? IGEN.

Smaka på den smärtan. Jag har alltså först klippt upp den gamla ärret i fingertoppen och sen när det bra precis slutat blöda så klipper jag i samma hål. (Fingertoppar som knappt gör ont....)

Den här gången vågade jag inte kolla överhuvudtaget eller ta bort det gamla plåstret så jag gjorde som vilken vuxen människa som helst: Förnekelse.

Jag tejpade över med två plåster och klippte klart. Sen började jag bli lite svettig, och må lite illa. Och just som så förtvivlat var så dök lilla mamma upp med suturtejp.

Lyckans tider! Det spelar nog ingen roll hur gammal en blir - allt känns genast mycket bättre när mamma har tittat på skadan.

Hon tejpade till det hela, spritade (så tejpen ramlade loss och fick börja om) och plåstrade.

 

Idag hade det fastnat hår i plåstret så jag skulle bara byta ut det. Då hade tejpen fastnad i plåstret och jag rev av allt och fick göra om.

Det ser ut som en jävla tågolycka och jag skulle försöka dra ihop det så gott jag kunde själv, men det här kan aldrig läka ihop snyggt.

Kunde inte låta bli att visa Sara hur det såg ut.. trodde att hon skulle svimma där ett tag.

 

Nåväl, för er som tänker att jag är ett jävla klantarsel: Ja jag vet.

För er som vill tycka synd om mig: Varsågoda.

 

Nu ska jag steka god korv och hålla mig borta från hushållets knivar.