I Onsdags fick jag tillbaka mitt besked från FK angående graviditetspenning. Sedan dess har jag varit upprörd.

Igår skrev jag en lång överklagan i affekt (och då var brevet ändå långt ifrån så pass otrevligt som jag kände för). Jag jobbade några timmar och lugnade ned mig och sen fick Lotta läsa och säga vad jag skulle ta bort.

 

Det riktiga brevet bör ha anlänt på rätt plats i Göteborg imorgon. Men för sakens skull, så jag ändå har fått gjort det.

Öppet brev till Lars Joh*nsson, Försäkringskassan:

 

Hej Lars!

Vad trevligt att höra ifrån dig. Tack för mina 50% som jag blev tilldelad. Jag har mycket att säga om det faktum att det är en man som utreder mitt ärende, men för att inte bli långrandig så nöjer jag mig med att tycka att det är fantastiskt att du som man på kontor kan bedöma hur jag som gravid kvinna på frisering ska må och känna. Jag hoppas att ditt kontorsjobb inte är anträngande för dig. Utöver det så hoppas jag också att du aldrig någonsin kommer att behöva ta hand om en partner som har så ont i ryggen som jag har. (som min sambo har behövt göra)

 

Jag väger idag in mig på en vikt på stadiga 78kg. Jag vägen vanligtvis mellan 60 och 62kg. För sakens skull säger vi 62. Det är 16 kg sedan. 

Nu vet jag inte hur mycket du väger, Lars, för det anses som otrevligt att fråga. Men jag står upp hela dagarna. Det är 16kg extra på mina fötter. Det är besvärligt.

 

Varje morgon har mina händer svullnat såpass att det är svårt för mig att både borsta tänderna och sminka mig. Världsliga ting, jag vet. Men du kanske förstår att om jag inte kan sminka mig eller borsta tänderna så är det även svårt för mig att pensla färg och klippa hår (utöver det faktum att de stackars kunderna skulle få en frisör som ser ut och luktar som ett troll... det bryr vi oss inte om just nu. Det är inte relevant)

 

Om vi bortser från dessa "mindre" bekymmer, så tycker jag att vi ska ta och prata om ryggen. Jag har aldrig i hela mitt liv varit såhär fet. Jag har heller aldrig haft en sån här kagge. Vad jag däremot har gjort är att träna. Jag har tränat så mycket att jag i min enfald trodde att jag skulle få igen det här en vacker dag. Det får jag inte. Mina muskler i ryggen (ytterfiléerna if U will) håller emot så mycket att jag har haft någon form av kramp i dem sedan Augusti månad. Det är snart fem månader. För sakens skulle säger vi fyra. Jag har alltså haft konstant kramp i ryggen i fyra månader. Detta gör att jag inte kan sitta ner längre stunder, jag kan inte stå och jag kan inte ligga ner. Det enda som hjälper litegrann är att gå (men nu är vi väl överens om att jag är för fet för att gå runt hela dagarna. Tänk på mina stackars fötter). Eftersom jag inte kan ligga ner i en bekväm ställning så kan vi vara överens om att det är svårt att somna? Det påverkar alltså min sömn vilket ger oss en form av obehaglig ond cirkel. Mina kunder (som är mitt levebröd) förtjänar en pigg och alert frisör!

 

Sedan har vi lite magbekymmer. Magmusklerna börjar ju som du förstår bli rätt uttöjda. Det gör svinont. Det är så vidigt att jag inte ens önskar dig, Lars, det här (jo okej, du kunde gott få känna på lite)

Det känns som att huden längst uppe på magmusklerna snart kommer att spricka. Skönt! (nej)

 

Vad som däremot gör mig mest upprörd är att både jag och min chef har skrivit till dig att jag är i vägen för mig själv när jag jobbar. Jag stänger av vattnet med magen. Jag kommer inte nog nära mina kunder för att kunna jobba på ett bra sätt, vilket gör att jag får jobba ganska långt ifrån mig själv. Mina armar är gjorda av hud. Gummi hade varit kanon, men tyvärr.

Detta borde ha räckt för er. Hon når inte att jobba. Hon kanske måste få gå hem till nyår som hon har ansökt om att få göra.

Det gör mig så satans förbannad att bli misstrodd. Som någon slags bidragsfuskare. Att DU har fått mig att tvivla på mig själv. Är jag kanske lite lat ändå?

Nej det är jag inte!

 

Gör en liten bakgrundskoll hur mycket jag har varit sjukskriven innan. Hur mycket pengar jag har kostat samhället. Jag hade halsfluss för fem år sedan. Det var otrevligt. Jag var hemma 4 dagar från jobbet. Det kostade ingen annan än mig själv och min arbetsgivare pengar. 

Jag opererade knät för 3 år sedan. Då stod jag ut med att vara sjukskriven en vecka, sedan tog jag kryckorna och gick och jobbade. Det kostade ingen annan än mig själv och min arbetsgivare pengar.

Jag opererade om knät efter ett halvår. Då var jag hemma en vecka till. Det kostade ingen annan än mig själv och min arbetsgivare pengar.

That´s it.

Verkar jag i regel vara någon som försöker bidragsfuska och snylta? 

 

Jag har ett bättre förslag än dina 50% arbete fram till 21 januari. Jag föder på jobbet. Min chef har ändå drömmar om att vara barnmorska så hon kan förlösa mig. Det kanske blir lite obehagligt för kunderna, men vad spelar det för roll. Då har ju ni sparat några kronor på mig (att jag kanske sedan får skriva in mig på psykvård för traumatisk upplevelse spelar ingen roll... det tar vi då)

 

Ha en fortsatt trevlig vecka (insert valfritt färgstarkt avslut)

*Notera att jag även varit så vänlig att censurera ditt namn

 

Öppet brev till alla er som snyltar på samhället och bidragsfuskar för att ni är lata:
Det är MYCKET mindre jobbigt att skaffa sig ett arbete, gå dit varje dag, jobba och få lön än att sitta och fylla i alla dessa jävla blanketter som man ändå inte förstår. Jag lovar.

Det är även ni som sabbar för alla som behöver hjälp. Bra jobbat. Jag hoppas att ni blir ditsatt, återbetalningsskyldiga och uthängd i sociala medier med bild och namn.

 

Ha en fortsatt trevlig vecka (eller dra åt helvete)

 

Ps. Ska göra om naglarna på Tisdag. Reserverar mig därför för eventuella stavfel.