Jag hade vilodag igår. Det var utomordentligt skönt (och kanske välbehövligt efter 10 träningsdagar i rad).

Imorse när klockan ringde 05.45 ställde jag mig, minst sagt, tveksam till att åka upp på gymmet. Jag bestämde således att jag får ta en vilodag till. Jag skulle ju faktiskt besiktiga bilen (eftersom det är så ansträngande...?). Som tur var hade jag ställt ett larm till kl 6 och när det ringde pallrade jag mig upp, intalade mig att det är latmasken som bits och att man inte blir frisk och stark av att ligga kvar i sängen och tryna.

Efter lite mindre missöden så blev passet av, Salken kunde tänka sig att gå en långpromme och bilen är godkänd att köra ett år till. (Min snälla nagelteknolog fixade en tid åt mig, körförbud på lördag annars). Allt detta innan klockan ens slagit 9.

 

Fördelen med att träna på morgonen är att man har hela dagen på sig att njuta av att man varit duktig sen. Tränar jag på kvällen ska det ju snart sovas, och genast vaknar man och det var igår man tränade.

 

Jag gillare, fast kroppen är seg seg seg. Å andra sidan hade jag ju ställt in mig nu på att ha träningsvärk varje dag i uppskattningsvis ett halvår. Man ska aldrig sluta träna, för det gör förbannat ont att börja om.

Nä, det går bra...så länge jag inte slår träningsvärken i vassa bordskanter. Då är det inte så häftigt längre.

 

Salken åkte iallafall till stugun, så jag är ensam ikväll. Ska logga in på e-bibblan och unna mig en ny bok. Den förra tog slut imorse.

 

Och hörrni, glöm inte att klappa er på axeln när ni varit duktiga. Om ingen annan tänker göra det så bör man åtminstone göra det själv.

Jag gört när jag tycker att jag skött mig snyggt. Nu snackar vi alltså en faktisk klapp på axeln. Det är vi värda, oavsett vad vi gjort som var duktigt.

 

Lev och må. Nu måste jag kila in till grannen. Fan vad jobbigt.