Det här får mig osökt att tänka på när jag och Lovisa var uppe i rättegång förra hösten. Som ni kanske minns så var det en kille som stal våra mobiler, och sedan försökte låtsas att han hade tagit med telefonerna hem för att han trodde att vi skulle komma och hämta dem. I svenstavik. För han hade ju sagt att han bodde där.

Hur som helst. Vi kan kalla personen för D. Mest för att hans namn faktiskt började på D.

 

D´s advokat:

"Men nu måste ni tänka på att D faktiskt är ledsen. Det är synd om honom. Han har sin mamma och sina syskon i ett annat land. Han är jätteledsen över det.

 

Jaha? Bara för att man är ledsen, måste man då börja stjäla?

 

Lite samma sak som Almqvist. Han mådde dåligt under perioden och han gick i terapi (jag förstår inte varför han understryker flera gånger att han under perioden gick i terapi..) Han hade tappat vänner och familj när han "kommit ut" som Sverigedemokrat (ja, han säger själv kommit ut. hahahaha) (och vad konstigt att dina nära tar avstånd från dig när du utger dig för att vara rasist)

Han drack även mycker under den här perioden för han MÅDDE DÅLIGT!!!

 

Jaha, men bara för att jag mår dåligt känner jag inte ett överhängande behov av att springa runt på stan och vråla hora efter tjejer, kalla folk för blatte (eller blatteälskare, eller babbe) eller för den delen hota människor med järnrör?

 

Någon annan som känner så när ni mår dåligt?