Ibland blir jag så besviken.

Liksom besviken på livet.
Även fast jag vet att jag borde vara tacksam..vilket jag oftast är.. Jag har faktiskt en mjuk och skön säng att sova i med ett stort varmt täcke och många kuddar... Jag har mat att äta, ett bra jobb och folk som älskar mig.

Tack syster och Niklas för att ni finns. Även fast jag mest serverar trist ångest och är ledsen jämt så finns ni alltid här... Och Saya.. Snart får jag träffa dig.. Jag går snart sönder för att jag inte får träffa dig varje varje dag. Och Salka.. Inget kan trösta som den där mjuka varma snoken som borras in i halsen.. Men ändå känns allt så tungt.

Jag borde väl egentligen tänka på de som har det värre än vad jag har och vara tacksam för det jag har.. men jag får faktiskt vara ledsen... det får jag