Ja, idag är det lucia. Jag och Marita var ner på nornan och spanade in barna när det var dags för luciatåg. Det känns så konstigt att de är så små. När man själv var det i luciatåget var man ju stor. Och lucian var ju alltid jättegammal tyckte man, men idag när Caroline Hansson stog som en tjusig lucia insåg jag genast att jag är gammal som gatan.
Hon sjöng ett jättefint solo, och jag tog till lipen. Massa tårar som rann, för att det var fint och kanske för att allt är så jobbigt.
Jag har bestämt mig nu, det blir inget mer.
Jag förstör bara för mig själv. Jag kan inte finnas där för dig så fort du vill, och sen glömma mig själv. men jag vill ju bara att allt ska kännas bra för en stund. Man kan inte både ha och äta kakan. Jag finns inte där till din förfogan längre, för det tär på mig!!
Jag går snart sönder av ångest, och mitt i allt så ska man försöka vara stark och stå upp för sin sak. Enormt enkel uppgift. Bry dig inte om att höra av dig, för jag kommer ändå inte att svara.
Det kommer ju knappast att bli värre än vad det redan är, för tårarna rinner ju i vilket fall som helst.
Glömma kommer jag aldrig att göra, men det skadar ju aldrig att försöka.
Jag kommer alltid att minnas allt det fina vi har haft, och av någon anledning tycks jag inte kunna komma ihåg alla gånger jag blivit behandlad som skit. Behandlad av skit av den man älskar mest.

Jag mår SKIT! Och när det är som jobbigast, så kommer Salka och lägger sin kalla blöta nos på mig och så känns allt genast liiite bättre.

Ingen tvingar er att läsa om min ångest, men jag måste få skriva av mig innan jag självdör (visserligen är ju det det enda jag hoppas på)

Imorron är det julbord iallafall.. Då ska jag äääta!