Jag vet att jag har meddelat två gånger att det är en timme till start. Däremot orkar jag inte ta bort ett, så ni får njuta av den otroligt vackra bilden istället. höhö


Så tjejvasan. I Fredags eftermiddag bar det iväg mot Mora. Vi kom fram, brudarna vallade skidorna (mina var redan vallade) vi letade reda på stället där vi skulle sova. Ja ni vet.
Jag hostade hela natten eftersom jag fortfarande är sjuk.
Sen kom Lördagen. Den omtalade Lördagen.
Vi skulle starta 12.15 men var på plats 1,5 timme innan tror jag.
Mina skidor (eller Saras egentligen, och kollegornas) var vallade för några minusgrader. Vad vi inte hade räknat med riktigt var att det skulle bli väderomslag under natten. Det var INTE några minusgrader.

Hur som helst. 12.15 bar det iväg. Pga väderomslaget hade jag inte tillstymmelse av fäste. Kan även meddela att dom som påstår att tjejvasan är plan, LJÖG!! Blåljög. Dom första 5 km var uppför. När jag kom till 27km-skylten (kvar!!) så var jag redo att ge upp. Jag tror alltid att sånt här ska bli så enkelt. Jaa, men jag har ju hyfsad kondition, tänker jag. Däremot glömmer jag alltid bort att det kan göra ont. Och det gjorde det. När jag hade stakat dom första 3 km höll jag således på att börja grina och sätta mig i diket och stanna där.
Till sist började jag skälla på mig själv. Ungefär såhär lät det:
Nu skärper du dig Lina. Det GÖR inte ont. Det är latmasken som bits, och du ger FAN inte upp!!! KOM IGEN OCH SLUTA GNÄLL!!!
Fast det gjorde ont. Jätteont faktiskt.

När jag hade en mil kvar var det blåbärssoppastation. Försökte mig på en blåbärssoppa och en bulle förra stationen, men bullen var så torr att jag fick en hostattack som varade i typ 2 km så någon bulle gav jag mig inte på igen. Blåbärssoppa och två dextrosol sen jävlar blev det fart på stakningen.
När jag hade 9 km kvar hörde jag bakom mig
- Tjena snygging!
- Heeeeej Erika!!!
- Du ser ju helt färdig ut!
- Jag ääär det. Jag håller på att döööö!!!
Sen turades jag och Erika om att dra den sista milen.

Jag kom i mål på 3 timmar och 37 minuter och det är jag sjukt nöjd med. Med tanke på att jag inte har åkt skidor på 6-7 år och var sjuk. Dessutom hade jag bara fäste dom sista 5 km och spåren var så vansinnigt dåliga. Eller ja, jag skulle våga påstå att det inte var speciellt mycket kvar av några spår överhuvudtaget.

Ja just ja. En rolig grej. Kom nerför en backe i en hiskelig fart och ska ta en sväng för att åka uppför. Då ser jag hur det kommer en tjej i full kareta ut i diket. Hon far alltså UR spåret och ner i diket med huvudet före. Då skrattade jag i en kilometer, minst. Jag fattar inte hur hon lyckades, men det såg vansinnigt kul ut.

Kroppen idag? Har varit kaxig här och sagt att jag inte alls har så ont som jag trodde att jag skulle ha. Vilket jag faktiskt inte har heller. Däremot börjar jag stelna till nu.
Axlar, bröstmuskler, knän, fotleder har jag haft ont i hela dagen. Men nu börjar ljumskarna stelna till ordentligt. Mest höger faktiskt. Trodde att armarna skulle vara som spagetti och även ryggen, skulderblad. Ryggen är i form och armarna känns inte. Rumpan är lite öm också.

Om ni undrar vad jag gör uppe såhär dags så är det för att jag egentligen inte vill gå och lägga mig. Antar att jag kommer vara lika smidig som en lyktstolpe imorron. Och så ska jag till sjukgymnasten också. jag suckar. Det blir inte bättre.