Okej, här kommer två saker av upprörd karaktär. 

Det första är ett meddelande till min granne:

VILL DU VARA SÅ JÄVLA VÄNLIG ATT HÅLLA KÄFT!? OM DU BLIR SÅ SATANS JÄVLA IRRITERAD AV ATT VI BORRAR LITE KLOCKAN 17.50 EN TISDAG FÖR ATT DITT BARN SKA SOVA KAN DU VÄL FÖR I HELVETE SLUTA SKRIKA ÅT DET STACKARS BARNET HELA DAGARNA?

 

För det andra: 

Igår när jag klippt min första kund så råkade jag slinta lite med saxen. Om det var fråga om hur djupt det blev så kunde jag snabbt stilla min undran då det började spruta blod. Både på golvet och på byxorna.

Då förra klippet fortfarande var färskt i minnet vågade jag inte själv titta hur djupt det blev. Jag ropade åt mig chefen och hon fick titta först.

Fick besked att det inte skulle behöva sys den här gången, men eftersom det blödde ganska bra så tyckte jag att hon nog kunde hjälpa mig med att klippa ett plåster.

Sen vågade jag titta själv. Nåväl, ganska djupt, ganska mycket blod och ganska ont. Men två plåster på det där så.

 

Vid lunch började jag blöda igenom plåstret så jag bytte. Passade på att titta till det samtidigt. Ingen vidare trevlig syn.

 

När jag skulle klippa kunden näst efter lunch så gör jag det igen! Alltså, förstår ni? IGEN.

Smaka på den smärtan. Jag har alltså först klippt upp den gamla ärret i fingertoppen och sen när det bra precis slutat blöda så klipper jag i samma hål. (Fingertoppar som knappt gör ont....)

Den här gången vågade jag inte kolla överhuvudtaget eller ta bort det gamla plåstret så jag gjorde som vilken vuxen människa som helst: Förnekelse.

Jag tejpade över med två plåster och klippte klart. Sen började jag bli lite svettig, och må lite illa. Och just som så förtvivlat var så dök lilla mamma upp med suturtejp.

Lyckans tider! Det spelar nog ingen roll hur gammal en blir - allt känns genast mycket bättre när mamma har tittat på skadan.

Hon tejpade till det hela, spritade (så tejpen ramlade loss och fick börja om) och plåstrade.

 

Idag hade det fastnat hår i plåstret så jag skulle bara byta ut det. Då hade tejpen fastnad i plåstret och jag rev av allt och fick göra om.

Det ser ut som en jävla tågolycka och jag skulle försöka dra ihop det så gott jag kunde själv, men det här kan aldrig läka ihop snyggt.

Kunde inte låta bli att visa Sara hur det såg ut.. trodde att hon skulle svimma där ett tag.

 

Nåväl, för er som tänker att jag är ett jävla klantarsel: Ja jag vet.

För er som vill tycka synd om mig: Varsågoda.

 

Nu ska jag steka god korv och hålla mig borta från hushållets knivar.

 

Fick en samtal från våran bilförsäljare idag, och vårat vrålåk har kommit till stan!

Jeeei

Istället för att bli körd från Umeå som det var tänkt från första början utan den har åkt på trailer ner. Mätarställningen kommer alltså fortfarande stå på 1km när vi får den istället för 400.

Skoj.

 

Ikväll har vi haft någon form av planeringsmiddag (nåväl, vi käkade middag och pratade skit). Innan hade vi fotosession med Anna som tog nya bilder på oss till hemsidan. Tror det blev bra.

Och i onsdags filmade jag mitt bodysteppass igen. Så nu får ni hålla en tumme för mig att jag blir godkänd för det här är nog sista chanen innan bukfetman slår till alldeles för illa. Det kändes bra iallafall. Jag kände mig lite lugnare den här filmningen än förra, trots att jag hade flera missöden med teknikens under innan det var över.

 

Imorgon ska vi skriva på papper på bilen, hämta Dannes utstyrsel till Fridas fest, gå en sväng på matmarknaden kanske och sen blir det ÖFK. Det blir skoj.

 

Glöm inte tumhållandet!

Vi köpte ny bil idag.

Eller vi paxade den iallafall, såfort vi får klart från banken imorgon så har vi köpt den.

 

Jag är fortfarande mycket fascinerad av bemötandet vi har fått på vissa bilhandlare här i stan.

På någon fick vi ett "hej" och sedan pep de iväg fortare än blixten. På vissa inte ens ett hej.

Hur vore det om någon frågade om vi ville ha någon hjälp?

På något vis kan en ju ändå acceptera lite halvdålig hjälp på en klädaffär (inte för att det är ett speciellt vanligt förekommande fenomen - att en klädförsäljare inte hoppar fram och frågar om en behöver hjälp), men där pratar vi om att jag kanske ska spendera 200 kronor.

Nu hade vi ju ändå tänkt att spendera typ 150k.

 

Ja nu stannade det inte riktigt där, men vi kom överens om en Renault till sist. Den är jättefin och har massa häftiga egenskaper och knappar som jag kan trycka på. Blåtand och sånt. Sånt viktigt.

 

Så nu ska pärlan säljas, med sorg i hjärtat. Det är en rolig och häftig bil.

Men det är väl dags att byta ut snygga sommarfälgar och chippade hästkrafter mot krocksäkerhet och bagageutrymme.

På något vänster känns det inte om att jag kommer att vinna några rödljusdueller mot småpojkar med nytaget körkort med en Renault Megane. 

 

Nåväl, det är materiella ting, men jag kommer att sakna henne. Vi har haft mycket skoj.

Då var det dags att bli vuxen då.

 

Jag verkar ju även ha blivit ölbryggare på senare dar. Skoj. Vi håller i skrivande stund på med en stout. Jag har ingen vidare koll på vilka grejer som ska vara i, men jag är en jävel på att röra om med våran stora slev. Det är även jag som står för de bra idéerna. Produktutvecklingen if you will.

Om två veckor när den här är klar ska vi lagra den nere i våran matkällare (ja om vi vill sylta och safta saker - tanten som sålde hade nog inte tänkt att vi skulle lagra bärs där), och sen påbörjar vi operation julöl.

 

 

 

 

 

Vilket jävla samhällsproblem män är!

Av allt elände en läser går det att konstatera att män är ett stort jävla problem.

 

Vi kan inte sitta och pumpa in pengar i länder där det är krig. Dessa människor (MÄN!) väljer att frivilligt kriga och förstöra sina länder, och vi skickar pengar för att "hjälpa på plats". 

Vi skickar pengar för att de ska kunna bygga upp sina länder som de själva har förstört? Var i ligger logiken.

 

Igår hade vi en mördad kvinna i Sundsvall. Ska vi gissa vad det var för kön på gärningsmannen? Precis.

Därför har vi nu ett litet barn som är utan mamma.

 

Vi har hur många människor som helst på flykt just nu. De dör i sina båtar och spolas upp på stränderna. Vi i sverige sitter hemma i våran sköna soffa, torr och trygg, barnen sover i rummet bredvid. Kanske har du en varm hundkropp nära dig som du kan klappa när du har lust?

Vi skickar kanske lite pengar för att döva vårat samvete. Vi vill ju inte se barn spolas upp på stränder. Så vi skickar lite pengar.. 

 

Vilka är IS? Ett gäng sinnesförvirrade och galna kvinnor?

Vilka är det som våldtar och krigar? Slåss? Kvinnor? 

Är det en kvinna som regerar i ryssland och förstör för hela världen. En kvinna som beter sig som en fjortonåring?

 

Och för att förtydliga. Den första som säger "...inte alla män" kommer jag personligen söka upp och sparka på smalbenet.

Om du som kvinna ens tänker tanken så far åt helvete med dig.

 

Imorgon kanske jag återkommer med en trevligare ton. Vi får se.

 

 

Alltså... jag vet inte om jag för tillfället utstrålar någon form av uppstudsighet?

De senaste dagarna har jag träffat på ovanligt många människor som tycks säga emot mig endast för emotsägandets skull. Det är helt galet och jag vet inte om det beror på mig eller om det beror på andra människor, men det gör mig vansinnig.

 

KAN FOLK FÖR I HELVETE INSE ATT JAG HAR RÄTT?!

 

Blev lite sugen på äppelkaka så jag rev ihop en efter vi hade ätit. Klockan blev lite mycket för oss som är gamla, men det var värt det. Yum!

Receptet stal jag skamlöst av 56kilo och för er som är intresserade finns det här

 

 

 

Vovvar får också smaka äppelkaka

 

I övrigt så lever Sickan rövare ikväll. Crazy maniac!

Det kanske kan gå ändå det här.

Marita!

Om jag ska spraka liv i det här gamla skrället till blogg kanske jag behöver en ny design. Är det något vi kan ordna?

Kommer ni ihåg Grynet? Sara och jag brukade kolla på Grynet.

 

Det tänker vi att avkomman ska få göra också. Lära sig att inte ta någon skit!

 

 

Jag gillar Babsan också, och visst fan är det en jämtlandsflagga bakom?

Det här med att vara på sämre humör än vanligt...

 

Ibland har jag ju sån tur att jag inser att jag reagerar orimligt och hinner hejda mig själv innan jag säger något jag får ångra. När något lämnat munnen så kan en ju tyvärr inte ta tillbaka det, fast en önskar.

 

Igår var jag tillexempel väldigt arg på Danne för att han inte hade plockat lika fina hallon som mig*. (Humöret var ju som sagt inte på topp pga pannkaksstekning innan).

Jag är glad att jag inte skickade ett argt sms till honom med skäll för fula hallon.

 

Haha. Jag tycker dock att jag är ganska rolig när jag blir orimligt arg.

 

Så - dagen blev ju lite mer spännande än vanliga torsdagar och jag tror att jag ska byta jobb till ultraljudssköterska. Undra om det krävs en barnmorskeutbildning för det. För det har jag minsann ingen lust med.

 

 

*Jag hade plockat så satans fina hallon.

Jag blir så deprimerad.

 

Jag kommer att bli världens sämsta förälder..

 

Det kan ju visserligen kanske konstateras att det var ett beslut av sämre karaktär att börja steka pannkaka när en är på sämre humör än vanligt.