Innan jag träffade Marcus var det bara jag och Salka (förutom en tvåårig olycka, men det är ju en annan historia ;)  )

Vi klarade oss bra själva och hade våra rutiner.

Post Marcus är det hela lite annorlunda. Salken är inte längre varken van eller impad av att vara ensam (impad var hon väl förvisso inte innan heller) och det är nästintill omöjligt att lämna henne ensam.

 

Vanligtvis tar vi bara en kissrunda på morgonen och en längre runda på kvällen, men nu när hon vet att hon ska bli ensam på dagen så förhalar hon kissandet. Vägrar sätta sig, vägrar gå upp för trappen. Vissa mornar har jag fått bära upp henne i lägenheten, gått på jobbet för att lägga en färg och sen gå tillbaka hem för att jag helt enkelt inte hinner med hennes myglande.

Om jag däremot tar en rejäl promenad med henne på morgonen så är hon dock rätt nöjd att lägga sig i soffan och vara ensam.

Detta resulterar i att jag kliver upp klockan 6 på morgonen för att hinna. Adjöken sovmorgon. Det här trodde jag aldrig.

 

Med det sagt, ser jag lite sliten ut hädanefter så vet ni att jag inte börjat med några former av otyg, jag är bara jävligt trött. =)

 

Ps. Jag reserverar mig för eventuella stavfel. Jag har alldeles för långa naglar. Ska fixa på Onsdag. jeei

Här är det sannerligen dött som i graven. Helt opraktiskt, då jag inte kan gå tillbaka och kolla vad jag har gjort.

 

Jag har inte så mycket att komma med egentligen. Zumba idag! Kul. Och en liten julzumbalåt har jag skrapat ihop tills i helgen. Jag kanske släpper på den redan på Torsdagmorgon, för de morgonpigga.

 

Nu - solsidan och mys med vovven. Hussen är i Kina. Ni hao