Kom och tänka på en rolig sak.

När man började i trean på lågstadiet fick man börja spela ett instrument om man ville på min skola. Det ville jag. Jag ville spela piano, så det gjorde jag.
Jag lirade ett tag för några olika lärare men jag lärde mig aldrig att spela noter. Detta var dock något jag kunde dölja ganska väl genom att spela låtarna ändå. Detta gick utmärkt ända tills en dag när jag fick en låt jag skulle spela (okej jag erkänner, vid det här laget gick jag inte i trean längre). Jag kan fortfarande inte läsa noter och blir tilldelad en låt som jag har hört innan. Så jag lirar för glatta livet och tycker att det gick riktigt bra det där.
Varpå min lärare säger:
"Bra, men varför spelade du inte som låten går?"
.. Jag tyckte att han skällde och var ytterst fördömande så jag började grina och ville inte spela mer piano. Det var slutet på den karriären.  Jag återupptog pianospelandet senare, då med hjälp av Frida på gitarr. Vi ägnade mest lektionerna åt att djävlas med läraren och gjorde alltid tvärtemot vad han sa. Det var roligt. Vi hoppades även att han skulle dö, det gjorde han inte. Det var för den delen inte speciellt snällt heller om man tänker efter.

Idag på jobbet när jag satt i godan ro och drack råttgift (kaffe) kom jag och tänka på kortet vi hade i tidningen som julannons för två år sen. Då skrattade jag i 20 minuter innan jag kunde lugna ner mig igen. (nu skrattar jag åt kortet igen)

Förövrigt har nåt konstigt hänt. Jag har blivit positiv. Jag har varit positiv i typ tre veckor. Det är ganska kul faktiskt, men det känns som sagt lite konstigt. Jag är liksom inte van. I vanliga fall är ju jag bitterheten personifierad.