Ikväll har jag och min syster, som så många gånger förr, diskuterat fenomenet karlar. Vad i helvete är det för fel på dom, sa vi, också som så många gånger förr.
Nytt för dagen var att pappa var med och diskuterade, om man kan alla det så.
ALLVARLIGT? Vad i helvete är det för fel på dom?? frågade jag för hundrade gången.
Pojkar? flikade pappa in...
Ja, kan du berätta vad fan det är för fel på dom?? på er!?!?! vad är det för fel??

Pappa mumlade nåt ohörbart, gick tillbaka till sitt vanliga tillstånd = disträ, och ägnade istället hela sin uppmärksamhet till sporten på teve, som så många gånger förr.

Klokare blev vi inte, så vi gick och la oss i Adams säng och kollade på skräckfilm. För övrigt den vi tänkte se på bio förra veckan, som inte gick i stan. För ovanlighetens skull.
Sen gick jag hem i mörkret. Och kylan. I linne och shorts. Kallt.
Jag vågade inte lyssna på musik när jag gick hem idag. Om det kommer nåt ur skogen och försöker mörda mig vill jag vara beredd. Jag går på helspänn. Ibland med knytna händer, beredd att slåss (fast oftast bara i stan)

När jag kom hem var allt släckt. Mamma brukar iallafall tända i hallen och på bron. Då blev jag övertygad om att det var nån inne hos oss. Tända var jag tvungen att göra. Mördaren som har suttit i mörkret hemma på pålan har ju hunnit vänja sig vid mörkret och ser mig bättre än vad jag hade sett han. (om det är ett mördarspöke så gör det ingen skillnad)
 
Likt en ninja tog jag mig in i badrummet för tandborstning i tystnad. Sen smög jag ner för trappan för att kolla så mamma levde.
Det var ingen i vårat hus. Mamma levde och Salka skällde ut genom fönstret. Kanske var det en mördare utanför vårat hus? och ändå fortsätter jag kolla på skräckfilm? kalla mig gärna paranoid