Jag fick skäll för utebliven uppdatering.

Jag har bara inte orkat skriva. Det enda jag tänker att jag borde skriva är hur mycket jag saknar Salka. Hur det fortfarande river i mig av saknad och sorg. Hur jag ibland glömmer av mig att hon inte finns längre. Att jag fortfarande väntar på att hon ska komma springande från sovrummet när jag kommer hem. Fast hon gör det inte. Hur jag fortfarande glömmer bort att hon inte bara är hos mamma. Att det fortfarande gör ont att gå på ställen i stan där vi brukade gå. Jag får tvinga mig själv att gå där. Att jag hör henne när hon stökar omkring ute på balkongen. Hur tomt det är när jag kliver upp på morgonen. Att jag reagerar varje gång det regnar ute, för jag vet att hon hade velat stanna inne.

 

Jag kom på mig själv häromdagen med att jag åtminstone inte gråter varje dag längre, men det gör ont varje dag. 

Min bästa vän som jag har haft större delen av mitt vuxna liv. 

Jag hoppas att hon och Helmer har hittat igen varandra och hittar på en massa bus nu.